Tänkte skriva om mina känslor från senaste månaden i USA.
Alla har sina dåliga och bra dagar. Jag har haft väldigt få dåliga dagar. Och när det är en dålig dag varar den faktist bara i max någon timme och kanske nångång bara i 5 minuter, tills jag beslutar mig att skärppa mig och få något gjort (det hjälper inte ett dygg att tycka synd om sig själv och sörja över det!). T.ex. så var det en kväll då jag gjorde en lista över allt jag hoppas av det kommande året och vad jag hoppas av mig själv, det fick mig att må bättre och att se på listan efteråt hjälper.
Det jag mest saknar är min familj och mina vänner, men på samma vet jag att de finns där för mig när jag kommer tillbaks, därför tänker jag inte så mycket på det.
Ensam känner man sig ibland, men det är inte så farligt. Ett tillfälle då jag kände mig ensam var förra veckan i historia klassen, då vi skulle göra grupparbete och vi fick välja paren. Har aldrig kännt edes lite ångest för sådant, men denna gång så hade alla redan sina närmaste vänner att göra grupparbetet med! Nå, jag tog mig i kragen och frågade ett par om jag kunde vara med dem. Kunde för första gången föreställa mig vad vissa mänskor känner. Jag med flera goda vänner i Finland, och nu med igen som riktigt känner mig utantill! Att gå på utbyte är som att börja från 0 igen och jag tar det som en bra utmaning!
Det jag inte fattar ibland är att jag faktist är här, det har varit så fantastiskt och har haft det så roligt. Det känns som om jag drömmer och ibland måst jag på minna mig om att det faktist är sant.
Är nöjd att jag tog steget till USA och lämnade det trygga i Finland, där min härliga familj och alla vänner är. Tror jag växer en hel del i mig! Och tro mig eller inte, men det känns som jag hittat en ny sida i mig.
Hörs!
